Sverige behöver en grön omställning. Det säger politiker från olika håll. Men det finns något vi glömde bort när vi började bygga denna omställning. Något som är så grundläggande att det borde ha kommit först. Utan det löser vi ingenting.
Vi bygger motsägelsen in i systemet
Den motsägelse jag möter när jag träffar medarbetare inom vård och omsorg är inte unik för Kungälv. Det är en nationell motsägelse som uppstår överallt när vi försöker genomföra en grön omställning.
Vi säger att Sverige måste minska sitt bilberoende eftersom bilar står för betydande utsläpp och transport är en av våra största miljöproblem. Det är sant, och det är också sant att vi måste åt ett helt annat håll. Men samtidigt pågår en annan process överallt i landet. Kollektivtrafik nedmonteras. Parkeringsplatser försvinner. Busslinjerna läggs ned. Det sker ofta i namn av sparande, effektivitet eller omprioriteringar, och det är inte alltid ett uttalat miljöbeslut, men effekten är densamma.
Vi tar bort möjligheterna för människor att välja något annat än bilen, samtidigt som vi säger att bilen är problemet. Det är motsägelsen.
Arbetsmiljön blir offret
Den motsägelsen hamnar direkt på medarbetare inom vård och omsorg.
En person som jobbar inom äldreomsorg eller hemtjänst behövde tidigare ta bussen till jobbet eftersom det fanns en linje som passade, eller det fanns parkeringsplatser på verksamheten för dem som körde. Det var möjligheter. Nu finns dessa möjligheter inte längre, och kollektivtrafiken är borta, parkeringen är borta eller för liten för att möta behoven.
Samma medarbetare hör nu att bilen är problemet för klimatet, att vi måste minska bilberoendet och att den gröna omställningen är nödvändig. Det är sant, men vad är alternativet? Medarbetaren måste ändå ta sig till jobbet, och om inte kollektivtrafiken finns och parkeringen inte räcker, då finns det ingen väg framåt som inte är baserad på motsägelse.
Systemet motsäger klimatmålen
Här ligger det strukturella problemet som gäller överallt.
En grön omställning kan inte bygga på att vi tar bort möjligheter samtidigt som vi kräver förändring, för det är inte logiskt, det är inte genomförbart, det löser inte problemet utan förflyttar bara problemet till arbetaren.
Socialdemokrater för tro och solidaritet bygger sin politik på ett enkelt men starkt värde: det måste lösa sig för människan först. Det handlar inte om teorin eller systemet i abstract. Det handlar om människan som måste leva under dessa villkor. Det betyder att en grön omställning måste byggas så att den löser sig för medarbetaren redan från början, inte senare och inte som ett tilläggsargument utan som utgångspunkten.
Det betyder konkret att vi inte kan nedmontera infrastruktur och säga att arbetaren måste anpassa sig. Vi måste bygga infrastrukturen först, och sedan kan vi kräva förändring. Det är omvänd ordning från vad som händer i dag.
Motsägelsen är inte ett arbetarproblem
Det är viktigt att förstå detta: motsägelsen är inte medarbetarens problem att lösa. Det är ett systemproblem.
En medarbetare inom vård och omsorg kan inte lösa motsägelsen genom att vilja bättre, hon kan inte ta sig på en buss som inte finns, hon kan inte parkera på en plats som är borta, och hon kan inte välja ett klimatsmartare sätt att ta sig till jobbet när systemet inte erbjuder något alternativ. Men systemet säger att hon måste, och det är motsägelsen.
En rättvis grön omställning måste börja med att lösa denna motsägelse, vilket betyder att vi först måste bygga systemet som gör det möjligt redan innan vi kan kräva något av medarbetaren. Det betyder att när vi planerar vård- och omsorgsverksamheter måste kollektivtrafik vara löst, det betyder att när vi nedmonterar kollektivtrafik kan vi inte samtidigt säga att arbetare ska minska sitt bilberoende, och det betyder att när vi tar bort parkeringsplatser måste det finnas ett alternativ. Utan detta är det bara en motsägelse som löser ingenting.
Vi behöver höra vad som faktiskt behövs
Socialdemokrater för tro och solidaritet säger att en grön omställning måste också vara en röd välfärdsomställning, och det är inte bara ett värde utan ett praktiskt villkor för att omställningen ens ska kunna lyckas. För om arbetarklassen inte kan försörja sig på vägen mot ett grönare samhälle lyckas vi aldrig, utan vi splittrar bara kraften som behövs för att åstadkomma förändring.
Det är därför motsägelsen måste lösas från början, inte senare och inte som ett tilläggsargument utan som utgångspunkten för varje beslut om grön omställning. Det betyder investering, det betyder prioritering, och det betyder att vi faktiskt lyssnar på de människor som jobbar och frågar: vad behöver du för att kunna göra detta tillsammans med oss?
En grön omställning som inte svarar på den frågan är ingen grön omställning. Det är bara en ny form av samma gamla system, och vi kan inte acceptera det.
Pia Gillerstedt Ordförande i Tro och Solidaritet Göteborgsområdet
