Nästan 200 000 unga i Sverige saknar en egen bostad. Nu vill S se en nationell modell för ungdomsbostäder. Här är varför det också är en fråga för Kungälv.
Det jag tog för givet
I förra veckan skrev jag om varför varje hushåll borde ha en krislåda hemma, ficklampan, vattendunkarna, konserverna på hyllan. Men mitt i det skrivandet slog det mig hur mycket jag tog för givet. För att kunna fylla en låda med trygghet behöver man nämligen först ha ett eget hem att ställa den i. Nästan 200 000 unga i Sverige har inte det. De bor kvar hemma hos mamma och pappa, inte för att de vill, utan för att de inte har något annat val.
Ett nytt nationellt löfte om ungdomsbostäder
Den 2 augusti stod Magdalena Andersson på SSU:s sommarläger och sa något jag tror många unga väntat länge på att höra. Boverket ska nämligen ta fram en nationell modell för ungdomsbostäder, som ska göra det lättare för unga att få sitt första egna kontrakt. Minst 10 procent av de förmedlade bostäderna ska reserveras för unga. I kommuner där bristen är som värst ska andelen dessutom kunna vara ännu högre.
SSU:s förbundsordförande Moska Hassas kallade det en seger. Jag förstår varför. Skenande bostadspriser och oändliga kötider är en del av förklaringen. Nyproduktion som kostar mer än en månadslön i hyra är en annan. Tillsammans har de under lång tid stängt dörren rakt framför näsan på en hel generation.
I juli skrev jag om S:s krav på 10 000 nya, trygga studentbostäder. Den gången handlade det specifikt om studenter. Den här gången är löftet bredare. Kvotmodellen med minst 10 procent gäller alla unga, oavsett om man pluggar, jobbar eller söker sitt första jobb. Två olika verktyg, men samma mål: att ingen ung människa ska behöva skjuta upp sitt vuxenliv för att bostadsmarknaden inte har plats för dem.
Vad det betyder för Kungälv
Kungälv växer, och det märks. Det byggs på flera håll runt om i kommunen just nu. Samtidigt vet jag att många är oroliga för att det byggs för mycket, för snabbt, eller på ett sätt som inte känns som Kungälv. Den oron tar jag på allvar. Vi behöver därför bygga mer, men det ska ske hållbart. Det ska ske i takt med de faktiska behoven, och på ett sätt som passar in i kommunen vi redan är, inte tvärtom. Det är alltså inte en motsättning till att vilja se fler ungdomsbostäder, utan snarare en förutsättning för att det ska bli bra.
I vårt eget valprogram för Kungälv 2026 till 2030 slår vi fast att unga ska kunna flytta hemifrån utan att tvingas lämna kommunen. Vi vill bygga fler hyresrätter med rimliga hyror, och skapa bostadsområden med blandade upplåtelseformer, så att inte alla nya bostäder hamnar i samma prisklass. Det är precis den typen av lokalt löfte som det nationella löftet om ungdomsbostäder kan hjälpa oss att förverkliga.
Att det byggs mycket är dessutom inte samma sak som att unga faktiskt har råd att flytta in. Om Kungälv verkligen ska växa, inte bara i kvadratmeter utan som samhälle, måste den tillväxten nämligen göra plats för alla åldrar. Inte bara de som redan har ett kontrakt, ett sparkapital eller föräldrar som kan gå i borgen.
Trygghet i flera lager
Jag ser en tydlig röd tråd mellan det här och beredskapsartikeln jag skrev nyligen. Trygghet byggs nämligen i flera lager, ovanpå varandra. Först behöver man ett hem. Sedan ett samhälle med fungerande infrastruktur runt det hemmet. Först då blir det meningsfullt att prata om krislådor och beredskap för det oväntade.
Ett samhälle som faktiskt bygger ungdomsbostäder bygger samtidigt en starkare kommun. Fler stannar, fler rotar sig, fler bidrar. Jag vill därför att Kungälv ska vara en av kommunerna som går före i det arbetet, i stället för att vänta och se vad andra gör först.
Pia Gillerstedt (S) Social- och omsorgsråd
